Om jag har svårt att känna, vad gör jag då?

En motpol till att lätt bli övermannad och till och med kidnappad av sina känslor är att känna sig avstängd från känslor. Eller snarare att uppleva det som att känslorna är instängda så att du inte har tillgång till dem så mycket som du skulle vilja.

Så här är det för många och det kanske är så för dig också? Du mår rätt okej i största allmänhet. Livet rullar på och du kan då och då förnimma någon form av ”uppåtkänsla”, men det krävs ganska radikala upplevelser för att du ska göra det. För det mesta är det ”jämna plågor” som en del utrycker det.

Ofta går dagar, veckor, månader och år så snabbt att du inte riktigt hinner med. Vanligtvis reflekterar du inte så mycket utan har fullt upp med jobb, träning och fritidsintressen, och livet snurrar på. Men samtidigt, handen på hjärtat, finns det stunder då du funderar över varför du inte känner och upplever så mycket som du skulle vilja, eller som du kanske gjorde förr.

Du är lite distanserad till livet och har svårt att vara fullt närvarande – är ofta någon annanstans än här och nu – eftersom tankarna gärna tar över. Det funkar kanske bra så länge du håller dig sysselsatt, men om du försöker koppla av blir du lätt rastlös och känner behov av att aktivera dig (eller som vi kallar det, distrahera dig) med allt möjligt. Eller så blir du extremt trött och dåsig.

Emellertid är det främst i de nära relationerna som du blir varse att det är något som saknas, eftersom din partner, dina barn eller vänner upplever att du inte riktigt är där. De känner sig inte sedda och vill ha "mer" av dig. Ibland längtar du efter något annat, men du vet inte vad det är som saknas – det är svårt att ta på.

Känner du igen dig eller har du någon (eller flera) i din omgivning som detta stämmer in på?

För mig, Carl, var det så

Jag hade en hög chefsbefattning, ett bra förhållande, tre barn, stort fint hus, nya bilar, båt, semesterresor och socialt umgänge. Ja, jag hade uppnått precis allt jag strävat efter och i de flestas ögon, även mina egna, var situationen åtråvärd eller till och med nästan perfekt. Vad mer kunde jag väl önska mig? Och varför? Det vore väl förmätet att inte vara nöjd med ett sådant liv, eller hur? Tillvaron var relativt okomplicerad och min åsikt om känslor var vetenskaplig och ingenjörsmässig.

Jag tänkte att ”känslor bara är kemiska signaler i hjärnan” som inte har något verkligt värde och att vi därför inte ska rätta oss efter dem, utan i stället sätta oss över och hålla dem i schack med hjälp av tankarna ... och klarar vi inte det så finns det ju mediciner. Låter det cyniskt? I dag tycker jag det, men då trodde jag verkligen att det bara är det vi tänker och bestämmer oss för som vi ska följa och rätta oss efter, och att det inte har någonting att göra med vad vi känner.

När jag träffade människor som gav uttryck för (alltför) starka känslor tyckte jag att de var konstiga, och kunde till och med anse att de var svaga och hade problem med sig själva på något sätt. Förklaringen är att jag hade stängt in mina känslor. När jag ser tillbaka så vet jag att jag ändå var förhållandevis öppen i sinnet och kunde lyssna på andra människor, så jag skulle inte säga att jag var mer avstängd än de flesta andra. Men saken var den att jag förväxlade mina tankar om känslor med själva känslorna i sig, och på så sätt kunde jag styra och manipulera dem och välja att bara uppleva de känslor som jag tyckte var lämpliga.

Det här gick på automatik, för jag var helt omedveten om det. Det krävdes en livskris för att jag skulle förstå att känslorna är en värdefull tillgång och det har gett mig en helt ny dimension av livet som jag inte hade en aning om att den fanns. I dag är känslor en otroligt berikande del av mitt liv som gör att jag känner mig energifylld, är närvarande och njuter av varje dag!

Så här ökar du din känslokontakt ➢