Snäckan som kom tillbaka innan den försvann

Du har säkert hört talas om någon som varit med om något oförklarligt. Du kanske har läst om det i tidningen eller så har någon berättat om någon, som känner någon, som ... och så vidare. Ja, så är det ofta. Det finns många spännande "stories" som cirkulerar där ute, och det är inte lätt att veta vad som är sant och vad som bör avfärdas som skröna.

Men har du själv varit med om något som du inte kan förklara? Och ändå vet du att det hände på riktigt, trots att det egentligen inte kunde hända på det sättet eftersom det borde vara omöjligt.

Det har vi!

Men vi har undvikit att berätta om det här, eftersom det ställer så mycket på sin spets. En del kanske skulle tro att vi kommer ihåg fel eller försöker hitta mystik i något som har en naturlig förklaring – det är det enklaste sättet att avfärda det oförklarliga och hålla det på avstånd. Vi vill inte bli missuppfattade, och det är därför som vi har låtit bli att dela den här händelsen offentligt tidigare, trots att den faktiskt är minst lika märklig som den berömda Déjà vu-scenen från filmen The Matrix (1999), där en katt passerar en dörröppning på exakt samma sätt två gånger i rad (klicka på bilden om du vill se hela klippet).

När du förstår att vår berättelse inte är skapad av Hollywood, utan verkligen hände på riktigt, så förändras antagligen din syn på världen en smula. Läs med öppet sinne och låt dig förundras, men förvänta dig inte något svar.

Da'n före da'n

I december 2014 reste vi till Indien och tillbringade två veckor tillsammans med en grupp människor på ett hälsocenter i Kerala. Varje dag bestod av diverse aktiviteter, yoga, massage och andra behandlingar, samt hälsosam mat och mycket vila. Mestadels chillade vi så mycket vi kunde – rena motsatsen till "att göra". Vi brukade vandra på sandstranden fram och tillbaka mellan centret och den närmsta fiskebyn. Vi spanade efter delfiner, som vi visste att det skulle finnas i havet, men som vi bara hade sett vid något enstaka tillfälle. Den här dagen var inte annorlunda på något sätt.

Vi såg inga delfiner på eftermiddagen heller, men Carl hittade två fina spiralformade snäckor på stranden (den ena ser du på omslagsbilden ovan).

Det var ganska sent på eftermiddagen när vi kom tillbaka, och snäckorna hamnade på ett litet bord på verandan utanför ingången till vårt rum på bottenvåningen i ett av husen (se bilden nedan: det är vårt fönster och våra utemöbler längst till höger).

Snart blev det dags att äta middag, och under tiden gick solen ner. Kvällen gick snabbt och eftersom vi hade som vana att sova mycket den här tiden så vi gick och lade oss tidigt. Under natten låg snäckorna kvar på bordet utanför.

Den första indikationen kom redan på morgonen dagen därpå, och fortsättningen av berättelsen är direkt från Carls minnen.

Dagen när tiden är ur led

Vi stiger upp som vanligt och drar ifrån gardinerna för släppa in morgonljuset och den härliga känslan av närheten till havet. Jag står vid sängen och klär på mig medan jag kikar ut genom fönstret. Plötsligt kommer paret som bor längst bort i huset gående förbi utanför [se bilden ovan, de bodde i rummet längst till vänster]. De kommer strosade i långsamt tempo medan de pratar med varandra. Jag ser hur de passerar mellan huset och hängmattan och försvinner ur sikte efter bara några sekunder.

Jag tittar ner mot sängen igen och tar upp min t-shirt, drar den över huvudet och vänder sedan blicken ut genom fönstret igen, mot havet. Till min förundran kommer samma par gående en gång till, från samma håll, och de går precis likadant som för några sekunder sedan.

"Wow, precis som i Matrix!" Jag söker Annelis uppmärksamhet.

"Vad då? Vad är det som händer? Och vad menar du med Matrix?" Hon blir så klart nyfiken.

Jag berättar vad jag precis har sett, och vi vänder och vrider på händelseförloppet fram och tillbaka. Men det är alldeles omöjligt att greppa det här och till slut landar vi i att paret måste ha vänt tillbaka igen för att hämta något som de hade glömt, utan att jag såg det. Och i så fall måste de ha sprungit tillbaka. Jo, så måste det så klart ha gått till.

Vi bestämmer oss för att prata med paret så snart som möjligt, för att få detta bekräftat. Mest som en kul grej ska vi berätta vad jag såg, och höra vad de har att säga. För vi kan så klart inte på allvar tro att det finns annat än en logisk, rationell och naturlig förklaring. Sånt här händer ju bara på film, eller?

Men vi inser inte att det här bara är början på mysteriet.

Nu är det dags för morgonens aktivitet, yoga, innan frukost. Shalan ligger bortanför vår huslänga, bortanför rummet där "matrix-paret" bor, så vi svänger åt höger utanför vårt rum och börjar gå ditåt. Efter bara några steg kastar jag, som av en händelse, ett öga mot de närmsta grannarnas uteplats (se bilden ovan, mitten av huset). Min blick fastnar på något som ligger där på bordet.

Med en känsla av "I have a strange feeling about this..." inser jag att där ligger en likadan snäcka som jag hittade två av i går. Inget konstigt egentligen, stranden är väl full av snäckor hinner jag tänka, innan en nästan magnetisk kraft för mig till bordet så att jag kan granska snäckan lite närmare.

"Vad konstigt. Det här är ju min ena snäcka", utbrister jag konfunderat.

"Är du säker på att det är din? Det finns väl många sådana på stranden", svarar Anneli.

"Ja, jag är säker, för det saknas nämligen en bit och jag vet att den ena snäckan var trasig precis på det sättet. Dessutom, jag tycker nog inte att det finns så många sådana snäckor på stranden. Jag har i alla fall inte sett några fler. Det var därför jag plockade dem."

Jag går tillbaka för att kontrollera och mycket riktigt ligger det bara en snäcka på vårt utebord. Med andra ord har den andra snäckan "krupit" över till grannarna under natten. Det spelar ju egentligen ingen roll, det är ju inte så att snäckorna är värdefulla på något sätt, men det hela ger ändå en märklig känsla, och frågor utan svar uppstår:

• Vem hade flyttat på snäckan och varför?
• Är det våra egna grannar som är "tjuvar"?
• Vem gör något sådant?

Jag tar båda snäckorna och lägger dem i säkert förvar utom synhåll. Det är ju ändå jag som hittade dem, tänker jag.

Morgonen löper på, och efter yogapasset och en dusch är det dags för frukost. Vi traskar bort till huset där maten serveras och ser att matrix-paret redan har kommit. De sitter för sig själva vid ett av borden och vi fångar tillfället i flykten och gör dem sällskap för att berätta om den märkliga händelsen tidigare. Reaktionen från dem båda är både road och nyfiken på samma gång. De försäkrar oss om att de INTE vände tillbaka till sitt rum. De hade fortsatt att gå i samma riktning.

"Kan det inte ha varit de andra grannarna som du såg?" frågar de lite klentroget.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, frågan är ju berättigad och logisk. Inte minst när jag rannsakar hur civilingenjören i mig borde resonera. Emellertid är jag helt säker på vad jag såg. Det finns ingen tvekan alls om att det var matrix-paret som passerade två gånger!  

Skolflickan

Under frukosten dyker en skolklass upp på stranden. Barnen är i 10–12 årsåldern och är alla klädda i blå skoluniformer. Under skoj och skratt ägnar de sig åt olika aktiviteter. Det är ett inspirerande och annorlunda avbrott i vardagens lunk, där varje dag annars är den andra ganska lik. Vi känner oss glada och dras med i barnens glädje, tittar på dem en stund, och går sedan en promenad på stranden. När vi så småningom vänder tillbaka igen har skolklassen redan gett sig av.

Utanför vårt hus står de närmsta grannarna och pratar med varandra. När vi kommer närmare hör vi hur den ena säger att hon har blivit av med något. Hon ser lite sorgsen ut och vi frågar hur det är fatt. Då berättar hon att en stund efter frukosten hade en av flickorna i skolklassen kommit fram till henne och gett henne en fin snäcka. Hon hade blivit så glad över flickans fina gest och lagt snäckan på bordet utanför rummet, men nu var den försvunnen. Någon måste ha tagit den.

En omöjlig misstanke kommer till mig och jag går och hämtar de två snäckorna.

"Var det en sån här?" frågar jag.

"Ja, precis! Får jag titta närmare på den? Den jag fick var lite skadad ... den här är det ... jag känner igen den!"

Sedan berättar jag allt om morgonens händelser ur mitt perspektiv. Även matrix-paret får vara med, och grannarna skakar på sina huvuden, men samtidigt med en intresserad nyfikenhet. Vad är det här för en dag undrar vi, och har en lång diskussion om hur detta egentligen har gått till. Det går inte att beskriva enklare än så här:

• Jag såg matrix-paret två gånger, direkt på morgonen när jag steg upp och klädde på mig.
• Jag hittade snäckan på grannens bord och tog tillbaka den, redan innan yogan på morgonen.
• Grannen fick snäckan av flickan först efter frukosten, långt senare.
  

Så hur gick det här till egentligen?

Vad tror du?

Du kanske undrar varför vi väljer att dela med oss av vår berättelse just nu. Anledningen är att världen står inför stora förändringar som det kräver mod och tillit att möta. Vi behöver tänka utanför boxen för att hitta lösningar som inte begränsas av våra stela trosuppfattningar om vad som är möjligt och inte. Det är viktigare än någonsin att undanröja det som hindrar oss från att ta oss dit vi vill. Det är så vi tillsammans kan förändra välden så att blir det paradis vi drömmer om.