Så uppkommer egot

När vi födds är vi oskyddade från allt

Som nyfödda är vi helt öppna och totalt närvarande utan några murar och försvar omkring oss. Detta harmoniska tillstånd och känslan av fullkomlig lycka och kärlek nns djupt inom alla människor – det är vår innersta kärna, och den finns alltid med oss.

Emellertid tappar vi alltmer kontakten med vår kärna när vi växer upp. Orsakerna till detta är många och komplexa, men framför allt handlar det om två olika aspekter i barnets omgivning.

Dels beror det på att föräldrarna inte är tillräckligt känslomässigt öppna för att kunna möta barnet fullt ut, dels har föräldrarnas relation sinsemellan stor betydelse för barnets upplevda inre trygghet, vilket senare tids forskning har visat (Lisa Firestone, 2010).

Ju mer föräldrarna älskar varandra och känner sig trygga tillsammans, desto tryggare och mer älskat känner sig barnet. Föräldrarna skapar således en behållare som barnet växer upp i och det definierar sig själv utifrån denna.

Det här kanske låter märkligt men faktum är att föräldrarnas relation – hur bra de känner sig själva och varandra på djupet, hur stark deras kärlek är sinsemellan och sist men inte minst hur öppna de är med att uttrycka detta i stället för att hålla tillbaka – är minst lika viktigt för barnets utveckling som barnets relation med var och en av föräldrarna.

En ritning överlämnas till barnet som det använder

Det är föräldrarnas beteenden som blir till barnets präglingar. Så som föräldrarna gör, så kommer barnet lära sig att en relation ska se ut och fungera. Och så kommer även barnet, som vuxen, att på ett eller annat sätt agera. Det kommer att använda sig av den ”ritning” som överlämnats av föräldrarna, och göra sitt bästa för att tolka den.

Hur tydliga eller otydliga, bra eller dåliga instruktionerna än må vara, så försöker barnet som vuxen att följa ritningen när det skapar sitt eget liv och sina egna relationer. Ett annat sätt att uttrycka detta är att ritningen är sparad som en hårdkodad bild, en sanning, i det undermedvetna.

Det här är anledningen till att de allra flesta, när de blir äldre, börjar likna en av sina föräldrar i sitt beteende, och dessutom har de ofta valt en partner att leva tillsammans med som på ett tydligt eller subtilt sätt liknar den andra föräldern, Det är så här det fungerar tills vi blir medvetna om det. Först då kan vi bryta mönstren och välja annorlunda så att det gagnar oss bättre.

En annan orsak till att barnet förlorar kontakten med sin inre kärna, är för att föräldrarna inte kan möta barnet känslomässigt hela vägen. Föräldrarna kan bara möta barnets känslor så långt de själva är i sin känslomässiga utveckling, och det är oftast inte tillräckligt för barnet som är i alla sina känslor. (Jag skrev till detta, för det kändes viktigt. Ni får gärna omformulera det, om ni vill)

När vi som barn inte blir mötta i våra känslor kan detta beskrivas som att vi utsätts för ett känslomässigt trauma. Trauma kan låta som ett starkt ord och det finns givetvis gradskillnader när det gäller hur mycket och på vilket sätt detta har påverkat dig och därmed styr ditt liv. Men för ett litet barn, som är helt och hållet i sina känslor och utan ett intellekt som kan tolka det som sker, är det ett trauma och det är viktigt att förstå detta.

Det handlar inte om att skuldbelägga dina föräldrar eller dig själv som förälder, utan det är snarare en konsekvens av det utvecklingsskede som mänskligheten befinner sig i just nu, och en naturlig del av att vara människa eftersom känslomedvetenhet inte är prioriterat. Däremot är det naturligtvis angeläget att er förstår hur viktigt det här ämnet är och har kunskap om känslornas betydelse.

Ett sofistikerat försvarssystem utvecklas …

När vi är riktigt små är vi ett med allt och alla, och barnet, som således inte kan särskilja gränserna mellan sig själv och andra, tar in alla känslor från föräldrarna och andra människor omkring sig, som om de vore dess egna.

Barnet fångar därmed även upp de känslor som personer i omgivningen trycker ner och inte själva är i kontakt med, och det upplever distans när dessa personer inte är i kontakt med sina hjärtan och är känslomässigt närvarande. Sammantaget skapar det en förvirring som emellanåt ger starka och helt outhärdliga känslor av ångest, skräck, panik, isolering och övergivenhet, vilket sammanfattas som begreppet total ovärdighet (engelska:core unworthiness, Christian Pankhurst, Tej Steiner, Robert Burney med era). Detta är besläktat med begreppet smärtkropp (engelska: pain body, Eckhardt Tolle), vilket definieras som en omedveten del av oss som får näring av ”destruktiva känslor”, smärta, oro, hat, sorg med mera.

Tillståndet innebär att vi övermannas av dessa känslor och tror att vi är känslorna. Det vill säga, vi är inte medvetna om att vi har känslor utan definierar oss med dem. Vi drar även till oss mer och mer av sådant som skapar ännu mer obehag och till slut kan det till och med bli vår komfortzon.

… för att du ska slippa komma i kontakt med den totala ovärdigheten

De outhärdliga känslorna som barnet inte klarar av att uppleva och hantera lagras i stället i kroppen i form av cellminnen. För att vi ska slippa komma i kontakt med den totala ovärdigheten utvecklas ett sofistikerat försvarssystem – egot. En av egots uppgifter är att till varje pris skydda oss från att känna den totala ovärdigheten igen.

Att detta i själva verket även avskärmar oss från vår inre kärna av kärlek och dessutom bromsar vår långsiktiga utveckling är inget som egot bekymrar sig över, eftersom dess uppgift är kortsiktig och först och främst går ut på att hålla oss vid liv i stunden.

Utvecklingen av egot, präglingen, sker kraftigast under tiden upp till två- till fyraårsåldern och är i princip klar i sex- till sjuårsåldern. Därefter är egot så pass utvecklat att det snabbt kan stänga av känslor som är alltför obehagliga och jobbiga att uppleva. Samtidigt, när vi stänger av känslor som vi inte vill uppleva, stänger vi även av känslor som glädje, lycka och kärlek, eftersom alla känslor är sammanlänkade.

Alla människor, även du som har ha en harmonisk uppväxt, har utvecklat den här försvarsfunktionen – det som kallas för egot.